cordreams

Vet inte hur jag ska börja eller hur jag ska skriva det här..


Den 13 oktober va dagen vi vaknade upp med en pirrande känsla i magen och dagen vi trodde skulle bli en dag vi alltid skulle minnas med ett leende, men för oss blev det den värsta och mest fruktansvärda dagen i våra liv. Dagen vi fick veta att vår "ängel" slutat andas, det fanns inga hjärtljud. Det finns ingen förklaring till varför detta hände och vi kommer antagligen aldrig få reda på det heller.. Jag fick ett sent missfall som inte är det vanligaste men inte det ovanligaste heller. allting har en förklaring och jag tror det ainns en mening med det som hände, det va något som var fel. Men att behöva gå igenom det här är obeskrivligt och jag önska inte min värsta fiende eller någon jag känner ska behöva hamna i den situationen. Vi har varandra och det betyder allt.  Vi är starkare än någonsin och vi måste gå vidare, det kommer ta tid och det måste det får göra. Tack alla fina vänner/släkt/familj för era fina hälsningar och alla värmande ord det betyder så mycket.

/Hanna